View case history...

Elallergien forandrede mit liv Sweden
Contamination level: Feeling violently sick all the time.
Author: Per Sune Holmwall Created: 7 Oct 2005 Updated: 7 Oct 2005 Viewed: 3733 time(s)
Livet har förändrats för kommundirektör Per-Sune Holmvall sedan han fått elallergi. Nu arbetar han i gasollampans sken. - Låt inte barnen sitta på golvet framför teven eller spela dataspel dygnet om, uppmanar han nu alla föräldrar som vill skydda sina barn från att bli överkänsliga för el.
This case file has 2 entries and has been commented by 1 person
Sort: 

Jag har haft många tuffa jobb i mitt liv, men jobbet som kommundirektör i Ragunda blev det värsta. Created: 7 Oct 2005
Det är för kommunens bästa jag slutar

Per-Sune Holmvall fastslår sin uppfattning att Ragunda kommun i sitt nuvarande läge är i akut behov av en långsiktigt stabil ledning:

Även om jag skulle bli så pass frisk att jag skulle kunna återgå till jobbet har jag ändå bara ett par år på mig till min pensionering, varför det är lika bra
att jag släpper direktörstjänsten.

Det är jag som för kommunens bästa tagit initiativet till att jag slutar.
Per-Sune Holmvall är elallergiker och blev sjuk år 2000 och har till och från haft stora bekymmer, vilka lett till två längre sjukskrivningsperioder.

Min kropp klarar inte av att vistas i en elektrisk miljö i kombination med hårt arbetstryck under någon längre tid.
Jag har haft många tuffa jobb i mitt liv, men jobbet som kommundirektör i Ragunda blev det värsta.
Man ställs under press från alla håll, från politiker, personal och allmänheten.
Holmvalls allergi yttrar sig i form av svullnader, ledvärk, muskelvärk och hjärtklappning, åkommor som slagit sig på hans koncentrationsförmåga och minne.
Konsekvenserna av att inte lyssna på kroppens signaler är att det snart går åt skogen.
Det finns många som är betydligt värre drabbade än vad jag är och de har det mycket besvärligt.

Per-Sune Holmvalls råd till en blivande kommundirektör i Ragunda är att göra vad man kan för att få folk, främst kommunens personal, med sig och
försöka skapa en gemensam syn på varåt skutan ska styras.
Man får personellt stöd om man agerar på rätt sätt.

Man kan givetvis inte vara alla till lags, och dem som man inte klarar av måste få gå sin väg och en konst är att se till att man inte tappar utvecklingen
för att verksamheten måste strypas ner.

Ett kärt talesätt är att gasa och bromsa samtidigt, men det har inte varit lätt att gasa när kommunen varit för fattig för detta.

Innan Per-Sune Holmvall fisk direktörsjobbet i Ragunda var han låne-, ekonomi, och organisationschef och slutligen administrativ chef på Centrala Studiestödsnämnden, CSN, i Sundsvall.

Han kom till Ragunda kommun 1997 med uppdrag att sköta näringslivs- och utvecklingsfrågor.

Per-Sune Holmvall är bedrövad över att någon sammanslagning av Bräcke och Ragunda kommuner inte kom till stånd:
Det hade funnits stora samordningsvinster att göra vid en sammanslagning.

Holmvall är lantbrukarson, uppvuxen i byn Djupröra i nordvästligaste delen av Ånge kommun, och han bor i dag tillsammans med sin hustru Sigbritt i
hennes föräldrahem i Sörbygden i östligaste delen av Bräcke kommun.
Ingvar Ericsson: ingvar.ericsson@ltz.se. 0693-314 34


No comments yet.   Click here to write a comment.

Hösten 2000 blev kommundirektör Per-Sune Holmvall i Ragunda kommun akut sjuk. Created: 7 Oct 2005
Hösten 2000 blev kommundirektör Per-Sune Holmvall i Ragunda kommun akut sjuk.
Han drabbades av elallergi.

Trots att jag under ett par års tid hade känt av symptomen tog jag dem inte på allvar, säger han.
Vi träffas på Per-Sune Holmvalls kontor i kommunhuset i Hammarstrand.
Han arbetar i gasollampans sken under den mörkaste tiden av året.
Själva datorn står i ett hörn och drivs med likström som är jordad efter konstens alla regler.
I dataskärmen finns flytande kristaller - allt för att förhindra strålning.
Hemma har jag datorn i en garderob, säger han och skrattar åt eländet.

Men i själva verket är han väldigt orolig över att sjukdomen ska gå över gränsen.
Om besvären håller i sig till nästa morgon då upplever han den som hotfull.

När Per-Sune Holmvall arbetade som administrativ chef på Studiestödsnämnden var det många av medarbetarna som drabbades av elöverkänslighet.
I dag är han glad att han tog dem på allvar och hjälpte dem att sanera arbetsplatsen.
När vi skulle förhandla om nya lokaler så såg jag också till att de skulle vara anpassade just till dem med elöverkänslighet, säger han.
Ändå förstod han inte riktigt vad han hade drabbats av när sjukdomen slog till.

Jag var röd i ansiktet och trodde att jag drabbats av högt blodtryck, säger han, eller kanske solat för mycket.
Jag tänkte aldrig så långt som att jag hade fått elallergi.

Men så hade jag kört grus med traktor en hel helg och började känna mig stel i axlar och muskler, min första tanke var förstås att det handlade om en
sträckning.
Det visade sig sedan att det var allt elektriskt i traktorn som hade påverkat mig.
För Per-Sune Holmvall började se sambanden.
Efter att han vistats i en del lokaler domnade armarna.

När han gick in på banken svettades han väldigt svårt och drabbade av smärta.
Det var sambandet lysrör och hans besvär som blev allt tydligare.
När han började släcka ner lysrören på sitt kontor mådde han bättre.

Hela livet förändrades plötsligt.
Han fick sluta se på TV för att inte drabbas av svår hjärtklappning, och han måste använda sig av högtalartelefon för att inte utsätta sig för mycket strålning.

Jag kan inte delta i hushållsarbetet hemma, säger han, det är ingen befrielse om nu någon trodde det.
Det är socialt besvärande och ökar belastningen på andra.
Nu har jag hört talas om att det ska finnas ett gasolstrykjärn, och hittar jag ett sådant så kan jag åtminstone stryka tvätten.
Idag vet Per-Sune Holmvall vilka lokaler han klarar att vara i.
Därför måste han också avstå vissa sammanträden.

Utsätter han sig för mycket el under en tid så måste han vila, "kylas av" på ett sätt.

Jag glömmer aldrig hur nonchalant företagsläkaren behandlade mig när jag ville ha hjälp för min allergi, säger Per-Sune Holmvall vidare.

Jag var i det närmaste desperat, jag hade svårt att köra bil och hade ledvärk.
Ändå tog jag mig till företagsläkaren i Sollefteå.
När jag sa att jag drabbats av elallergi sa läkaren "det diskuteras om den sjukdomen finns".

Jag trodde jag skulle få råd, men fick i stället veta att det inte fanns några vetenskapliga bevis för att sjukdomen fanns.
Läkaren behandlade mig som en skit, men han erkände sedan att han kunde för lite.
Den hjälp jag fått är från andra i samma situation.
I dag kör Per-Sune Holmvall dieselbil, det har att göra med spänningen i bilen.
Han har slutat att se på TV, i stället lyssnar han på radio och läser.
Mobiltelefonen klarar han med handsfree - allt handlar om ransonering.
Men rädslan finns där hela tiden, att sjukdomen ska bli kronisk så han inte kan arbeta alls.
En stuga i skogen är med andra ord skräckscenariot.

Det sociala livet har fått sig en törn, vi går aldrig någonstans numera.
Men jag hoppas att folk i gemen förstår varför jag inte kan komma.
Vi utestängs från ett normalt liv, så är det. Jag klarar inte att vara inne på ett varuhus någon längre stund exempelvis.

Det går inte att köra snöskoter några längre turer, jag får åka skidor i stället.
I huset hemma har jag satt in ett relä så jag kan släcka ner delar av det.
I sovrummet exempelvis är det strömlöst om nätterna.
Mycket i mitt och min familjs liv har förändrats...

När jag ville att Per-Sune Holmvall skulle berätta om sina bekymmer var han först tveksam.
Efter lite övertalning accepterade han ändå, i förhoppning om hans berättelse kan hjälpa några andra.

Detta eftersom det handlar om en "icke-sjukdom" då den inte är vetenskapligt bevisad!
anita.nasberg@ltz.se 063-155511
http://www.ltz.se/artikel_standard.php?id=31395&avdelning_1=121&avdelning_2=163
This entry has 1 comment.  Click here to view comments.   Click here to write a comment.